jagochelin

Ännu en dag som jag skulle dö för att få sova.

Ännu en dag jag i stort sätt sovit bort, men som sagt - är ledig imorgon!


I helgen blir det öl som fan med min käraste av dom alla, Josefin.
Tack för allt, vet inte hur ofta jag säger det, men kan inte säga det för många gånger, så tack! Tack för allting du gjort för mig. Och tack för pratstunden med dig under min tid på näl. Det var det som saknades. Tack för alla gånger du väljer att lyssna på mig och tack för att du aldrig lämnar mig.
Jag har aldrig behövt en människa så mycket som jag behöver dig. Du är den absolut bästa av dom absolut bästa! Jag lovar dig.
Jag ser fram imot ännu en hel sommar med dig, och ett helt liv! <3




/ Josefin och Elin. <3

Att man kastar bort sitt liv, det är mänskligt.

Ett par minuter av funderingar..

Tiden har gått fort sedan du försvann. Det känns sjukt, för det är precis nu, som mest, jag tänker på din hastiga bortgång. Jag börjar sakta våga tänka tillbaka och se hur den sista stunden med dig i närheten var, hur den såg ut. Jag kan faktiskt tycka att det blir finare och finare för varje gång jag tänker på det. Om det nu var det du ville, (vilket alla säger). Jag är ledsen att det blev som det blev, eller ja.. ledsen och ledsen.. mer chockad, besviken, tom och fundersam. Du skulle bara veta. I stort sätt varje dag tänker jag på din dåvarande existens, men jag vill inte ens försöka förstå hur du kände. Det är så lätt att bara säga "vi saknar dig", det är bara ord.. men egentligen, så saknar vi dig faktiskt.. det är så.
Jag har svårt att föreställa mig att det var meningen att ditt liv skulle vara slut då. Tror dock, att du hade otroligt mycket kvar.. Tyckte du själv att du var klar i livet?
I början av din bortgång var den frågan något vi alla ställde oss själva när vi stod där, men för mig har det nästan blivit som en daglig rutin. Jag upprepar tanken "hur mycket kommer man uppleva och hur länge till?". Det var synd att du försvann så hastigt, jag skulle vilja visa hela världen att den behöver just såna som dig.

Tänk att du lyckades!
Du lyckades få mig att vara den som grät mest, ja, den som verkligen visade hur och vad man kände. Det har aldrig varit så, och kommer aldrig att vara, men för en dag, din absolut sista dag över marken, på jorden, då var jag den. Det är konstigt att tankarna på dig får mig att skriva på ett helt annat sätt, skulle gärna be dig komma tillbaka, spola tillbaka tiden och få dig att lägga ifrån dig geväret, men vad hjälper det? Det händer inte.
Jag beundrar dig fortfarande. Du är en människa som berör, det är inte många som lyckas.
Och ja, jag saknar dig. Hoppas trycket av en sekund tog dig dit du ville.
/ sven karlsson.