jagochelin

Är detta normalt?

Att leva med en jävla skräck, att förlora nån jag älskar?
Jag är livrädd, nervös och känner mig något paranoid. INGEN får någonsin försvinna ifrån mig.
Det finns inget jag prioriterar högre än min familj, INGET. Dom är mitt liv, hela mitt liv.
Minnen, vardag, barndom, förflutna, kriser och framtid. Allt det har man som familj förmodligen gått igenom.

JAG ÄLSKAR MIN FAMILJ. Ibland så mycket att det gör ont.
Jag vet inte vad det är som egentligen gör ont, kanske är det just rädslan att förlora någon?

Jag varken vill eller kan, jag vägrar faktiskt, tänka mig ett liv utan mamma, mina systrar och pappa. Det finns inte i min värld. Jag försöker alltid och kommer föralltid göra ALLT jag kan för dom. Även om jag inte ibland kan.
Ändå vill jag göra mer.

Jag har den mest omtänksamma mamma man kan ha. Tänker alltid på alla andra och sätter sina barn före ALLT. Hon är en helt underbar och varm människa. Jag är ärlig, hon har nog aldrig varit taskig mot någon. Hon ser det bästa i människor och har lärt mig och mina systrar att uppskatta saker och ting.
Hon ÄR det bästa mamma man kan tänka sig. Jag älskar dig.


Jag har även två roliga, underbara storasystrar. Har man ingen storasyster kommer man aldrig uppleva den känslan att se upp till någon, dom är bäst. Jag kan alltid prata med dom och ingen känner mig så bra, ingen. Att ha syskon är ett så starkt band... man delar samma blod och samma gener. Mina systrar är så sjukt viktiga för mig och är något av det viktigaste i mitt liv. Emma & Frida är spralliga, har humor, ställer alltid upp, har tålamod med mig, är vackra och två äldre versioner av mig. Ni är helt fantastiska! Jag älskar er.


Snälla, snälla, snälla, snälla... vet att jag visar det för sällan-hur mycket ni betyder för mig, mina hjärtan.
Men SNÄLLA, låt mig aldrig förlora någon. ALDRIG.





MAMMA, SYSTER OCH SYSTER.
Vänner, pappa, mor & far-föräldrar, kusiner.

Alla mina hjärtan!