jagochelin

Godkväll alla som mår bättre än mig!
Det har varit en hemsk dag idag. Blir inte av med min feber.
Vaknade imorse (sa att jag hade försovit mig) men icke! Kunde bara inte resa mig ur sängen. Hade en sån fruktansvärd värk i hela kroppen och hade drömt massa hemska saker. När jag får feber slår den alltid ut hela kroppen på mig.
Blir trött, grinig, har fruktansvärt ont, orkar ingenting, men sjukaste av allt är att jag blir sjukt känslosam.
Och denna otänkbart hemska skolan.. jag vill så jävla mycket men jag kan och orkar inte hälften. Fuck it.
Nu vill jag bara kunna gå och lägga mig och veta att jag inte behöver gå upp imorgon också.
Men Elin, det är två dagar kvar nu. Sen är det helg!


Kan man krossa någon man redan krossat?
Jag tror att alla människor har en förmåga att kunna krossa vem som helst.
Men jag tror ännu mer på att vissa människor lyckas råka ut för att bli krossad gång på gång.
Vissa av dom har en talang att kunna resa sig upp efter varje gång, och sedan bli hel igen.

För andra tar det längre tid att försöka ta sig upp och låta sig själv komma tillbaka.

Jag är nog både och. Saker kan dra ner mig, men jag är oftast envis nog för att glömma och gå vidare.

Handlar det däremot om människor blir allting mer kompicerat.

Man litar, älskar, hatar, beundrar, lever för, saknar, blir kär, hoppas, blir besviken...

Framför allt så misstror man och har ofta för höga tankar om andra människor.
Hittar man varandra för att sedan lämna varandra?
Jag mådde inte dåligt när jag hela tiden krossade dig brutalt.
Från dig fick jag aldrig några som helst varningssignaler. Jag fortsatte.
Det kanske är nu jag får skit för allt jag gjorde.
När jag själv träffat någon jag bryr mig om, för första gången.
Jag sänder ut varningssignaler hela tiden, men han ser dom inte/hör dom inte.
Han förstår inte. Så han fortsätter, att krossa mig.


Hur ofta har man inte lust att bara ge upp, man orkar inte bli besviken?