jagochelin

Det gör lika ont varje gång. Det gör det verkligen.
Jag ville bara springa dit och skaka om dig och kanske till och med få dig att förstå.
Men det vill jag varje gång. Jag vill det hela tiden.
Istället för att göra något trotsade jag ännu en gång den psykiska smärtan och lät det vara så.
Nu sitter jag, hjälplös och vet inte längre om jag orkar ta tag i det.
Tankarna snurrar runt och stannar igen vid "måste det bara vara jag".
Helt utan ett frågetecken svarar jag mig själv att ja, "det måste bara vara jag".
Jag är inte helt oerfaren med känslan, men jag vet inte hur man gör sen.
Jag beklagar mig själv för att jag inte vet hur jag måste göra.
Magen vrider sig och jag mår illa.
Idag tänkte jag slå ihjäl din vän. Det hade varit skönt.
Det hade varit en helt underbar känsla att uppnå när jag ser henne lida nästan lika mycket som jag gör.
Ja, hon borde någon gång få lida precis som jag gör. För hon vet inte ens om att jag lider.
Hon vet inte att det är henne jag hatar varje kväll innan jag somnar, men jag ägnar inte heller en vettig tanke åt henne.
Istället för att slå ihjäl henne idag, fick jag ännu en gång nästan krypa hem medans jag kvävdes av ångest.

Hon ger mig obehagliga känslor, otänkbara smärtor och värst av allt gör hon mig till den jag absolut inte vill vara.
Jag blir alltid den som sitter kvar här när hon hela tiden tar min plats som inte ens är min.
Jag vill inte, men jag skulle göra vad som helst för att göra den till min.
Vem hon än är så förtjänar hon inte platsen i solen.
Jag vet inte längre hur många gånger jag orkar resa mig upp, innan hela jag tar slut.
Klart som fan det är orättvist, hon förtjänar inte att komma in och ta allt det där ifrån mig.
Och hon gör det utan att ens veta.

Jag blundar och fyller mina lungor med ett djupt andetag.
Men jag vill inte andas ut förren det är jag som står på platsen i solen och andas frisk luft med honom.